Structurally Mourning Article

Ding-Dong! Prinsum Calling!

Förkrossande insikter

Livet sätter spår
Denna texten handlar om en tragedi och känsliga läsare varnas. 

Jag vaknade imorse, pigg som en lärka. Rullade ur sängen och trippade på lätta fötter ned för trappan med kurs mot kaffebryggaren. På vägen tog jag ett snabbt stopp vid vinylspelaren och satte på Luis Armstrong på så hög volym att fönsterrutorna vibrerade. Jag älskar musikens förmåga att stänga ute omvärlden om om man har den på tillräckligt hög volym. Dock vet jag inte om mina grannar uppskattar gratis konserten dom får vilken tid jag än vaknar, det spelar inte någon större roll om det är klockan sex på morgonen eller någon gång på eftermiddagen. 

Morgonrutinen fortsatte och jag drog med vana fingrar upp gardinerna i köket och bländades av den starka solen som sken mellan de höga granarna och som speglade sig i den blanka och hemlighetsfulla sjön. Klickade på kaffebryggaren som började sjunga stämmor med Luis. I takt med att den alltför bekanta (för att det ska vara hälsosamt) doften av kaffe spred sig i huset, började de ömma lederna vakna till liv. Svensk som jag är plockade jag fram knäckebröd ur skafferiet och började göra i ordning frukosten. Efter vad som varje morgon känns som en evighet hade kaffebryggarens och Luis duett kommit till sitt slut och jag lastade på frukosten på en bricka och påbörjade den långa färden upp till övervåningen igen för att i vanlig ordning för att äta vid sminkbordet samtidigt som jag gör mig klar för den kommande dagen. Det är nu historien fick en hemsk vändning. När jag sätter mig ned framför spegeln ser jag vad som kommer att krossa min dag. Man skulle kunna likna det jag såg vid grand canyon. Ja, jag syftar självklart på de fruktansvärda, hjärtekrossande, illamåendeorsakande första rynkorna! Vad som hände därnäst är självklart, jag ringde på sekunden och bokade tid för ansiktslyft